Hovsångerska

På söndagens högmässa kommer drottning Silvia och dronning Sonja att delta. Min kör ska sjunga. Med andra ord har jag blivit hovsångerska. Sakta men säkert tar jag mig in i de fina salongerna. Den 6 juni sjöng vi och minglade hemma hos ambassadören. Nu är är det dags att underhålla de kungliga. Vad kommer härnäst?

Så kom FP-poängen till nytta till slut

I ett möte idag hörde jag förvånat mig själv citera en av mina universitetslärare.
"Utgiftens storlek beror inte av på vilket sätt den finansieras. Det är viktigt att hålla isär begreppen "finansiering" å ena sidan och "utgifter" å den andra."
Jag kände mig ganska nöjd efteråt. Äntligen fick jag användning av något jag lärt mig under kursen i finansiell planering.

Skördetid

Efter att ha odlat tomater två år i rad har jag kommit fram till en viktig slutsats. Norge har inte det bästa klimatet för tomatodling. Jag anar att jag kanske inte var först med denna insikt, men man måste ju se det med egna ögon för att tro på det. I år har jag dock lyckats lite bättre än i fjol. Nu har jag skördat i september. Förra året plockade jag tomater i november.

Bakom mitt hus går en liten grusväg mellan två murar. För någon vecka sedan upptäckte jag att där växer smultron. Mitt i stan. På en mur. Mysigt.

Besök från andra sidan jorden

I helgen har jag haft finbesök. Emma har varit här och tillsammans med Annika har vi njutit av soligt höstväder i Oslo. Jag hade längtat så mycket efter Emma att det pirrade i kroppen hela fredagen när jag gick och väntade på att hon skulle komma.

Vi startade helgen med ett besök på Munch museet. Därefter blev det fika, shopping och utgång på Blå där det var konsert med en rappare från Detroit.

Vi upptäckte tre nya mysiga café i Oslo som inte är kedjor. Vi var bland annat på Chillout på Grünerløkka som också är en resebutik och bokhandel. Där hade de en supergod chokladkaka med Chili. I morse åt vi frukost på Kafé Caffé som ligger nära mig. Goda scones och gott kaffe och frukostbuffé för 80 kr.

I morse vinkade jag av Emma på tåget till Linkan. Efter att jag börjat gå mot jobbet fick jag sån lust att springa tillbaka och bara ge henne en liten kram till. Tåget stod ju faktiskt kvar på perrongen. Men det hade varit lite väl dramatiskt. Vi kommer ju ses igen. Jag hoppas bara att det inte dröjer 8 månader till nästa gång. Kanske blir det på Nya Zeeland i januari.