Under den här hösten har jag sett många världskändisar. Iallafall i relation till hur många jag sett förut. I New York såg jag hela gänget i Sex and the City och Dr Phil. Jag har upptäckt att jag i sådana ögonblick har svårt att behärska mig. Jag blir helt enkelt starstruck och har inga möjligheter att dölja det. "I'm so exited, and I just can't hide it."
Med andra ord lyste mina ögon starkare än alla ljus på Karl Johan när jag gick på den gatan ned i morse till jobbet. Det var avspärrningar överallt, poliser och helikoptrar. Jag älskar när det händer saker. När jag kom fram till jobbet märkte jag att de hade spärrat av gatan utanför kontorsbyggnaden. När min kollega sa att Obama skulle vara på Nobels fredsinstitutt kl 9.20 tog det inte lång tid för mig att koppla att han förmodligen skulle ta vägen förbi utanför mitt jobb.
Mina kollegor var inte lika ivriga som jag men jag lyckades samla ett gäng för att gå ner och se kortegen. Sagt och gjort. Vi behövde inte vänta mer än tio minuter innan de första bilarna kom. Polisbilar, både svenska och norska, svarta bilar med svartklädda män, motorcyklar och sen OBAMA i svart bil med amerikanska flaggor!!! Därefter fler polisbilar, ambulanser och skåpbilar. På några sekunder var det över, men lyckoruset ligger kvar.
Lurade också med mig Maria för att vinka till Obama när han skulle gå ut på balkongen på Grand Hotel kl 19. Jag tror aldrig jag har sett så mycket folk på Karl Johan. Inte ens på 17. mai. Lyckan var stor när ag såg honom bakom banderoller och facklor och folk som trängdes. Patetiskt nog skrek jag "Jag såg honom! Jag såg honom!" efteråt... Men vad gör det? Jag bjuder på den. Ibland måste man låta sig hänföras.
Med andra ord lyste mina ögon starkare än alla ljus på Karl Johan när jag gick på den gatan ned i morse till jobbet. Det var avspärrningar överallt, poliser och helikoptrar. Jag älskar när det händer saker. När jag kom fram till jobbet märkte jag att de hade spärrat av gatan utanför kontorsbyggnaden. När min kollega sa att Obama skulle vara på Nobels fredsinstitutt kl 9.20 tog det inte lång tid för mig att koppla att han förmodligen skulle ta vägen förbi utanför mitt jobb.
Mina kollegor var inte lika ivriga som jag men jag lyckades samla ett gäng för att gå ner och se kortegen. Sagt och gjort. Vi behövde inte vänta mer än tio minuter innan de första bilarna kom. Polisbilar, både svenska och norska, svarta bilar med svartklädda män, motorcyklar och sen OBAMA i svart bil med amerikanska flaggor!!! Därefter fler polisbilar, ambulanser och skåpbilar. På några sekunder var det över, men lyckoruset ligger kvar.
Lurade också med mig Maria för att vinka till Obama när han skulle gå ut på balkongen på Grand Hotel kl 19. Jag tror aldrig jag har sett så mycket folk på Karl Johan. Inte ens på 17. mai. Lyckan var stor när ag såg honom bakom banderoller och facklor och folk som trängdes. Patetiskt nog skrek jag "Jag såg honom! Jag såg honom!" efteråt... Men vad gör det? Jag bjuder på den. Ibland måste man låta sig hänföras.
Karl Johan med avspärrningar.
Så här glad var jag efter att sett paret Obama.
Mitt i kaoset bland tusentals människor - norrman på tur. Helt otroligt
3 kommentarer:
haha,
det var roligt att läsa om, Liv! Jättefina bilder, och till o med bild på Obama ;)
Grattis!
lool
Du såg inte UFOT-Rysslands misslyckade missil-Natur Undret då ?
Skicka en kommentar