HOFFMAESTRO

Igår var vi på HOFFMAESTRO. Eftersom vi hört att de har blivit utsedda till Sveriges bästa liveband (ingen vet dock vart vi har hört detta) var förväntningarna höga. Bandet levererade, men publiken var hemsk.

Inte långt ifrån där jag bor finns ett välkänt klotter på en vägg. Någon har någon gång varit så förbannad att han eller hon varit tvungen att klottra detta budskap:

Ända sedan jag såg detta har jag undrat vad en partysvensk är. Igår mötte jag Oslos partysvensker personifierade på HOFFMAESTRO-konserten. Jag vet inte helt hur jag ska beskriva dem. De är kanske vad Pia och jag brukar benämna som typiska Oslo-svenskar, som jobbar intensivt under en period och sedan drar i väg och reser. De klär sig i färgglada kläder och hänger på uteställen nere i centrum och hörs och syns väldigt väl. Igår var iofs det gemensamma draget rutig skjorta och öl i handen.

Det är väl ok att folk blir skräniga när de dricker och är på konsert. Det får man ju lite räkna med när man går på den här typen konsert. Vad jag inte hade räknat med var att jag borde ha vässat klorna innan jag gick hemifrån och gjort mig redo för cat fight, för partysvenskor är uppenbarligen bitchiga och sugna på bråk. En väninna till mig blev hotad med ett: "Akta dig!" med tillhörande arg blick och vasst, pekande pekfinger och blev även kallad "hora" av samma partysvenska. En annan väninna blev beskylld för att stå och knuffas och där blev det nästan slagsmål.

Om klottraren hade upplevd samma sak som jag gjorde i går så förstår jag raseriet som resulterade i Oslos mest kända skadegörelse. Men jag tror jag nöjer mig med ett "Partysvenskor; skärp er!". Jag vill inte uppleva detta igen på Håkan Hellström eller Salem al Fakir i november.